Den femte plågan – boskapspest

¹Herren sade till Mose: ”Gå till farao och säg till honom: Så säger Herren, hebreernas Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig! ² För om du vägrar släppa dem och fortfarande håller dem kvar, ³ se, då ska Herrens hand komma med en mycket svår pest över din boskap på marken: hästar, åsnor, kameler, kor och får. ⁴ Men Herren ska göra skillnad mellan israeliternas boskap och egyptiernas, så att inget djur som tillhör Israels barn ska dö.” ⁵Herren bestämde en tid och sade: ”I morgon ska Herren göra detta i landet.”

⁶ Nästa dag gjorde Herren så, och all egyptiernas boskap dog. Men av israeliternas boskap dog inte ett enda djur. ⁷ När farao sände bud för att höra efter, se, då hade inte ett enda djur dött av Israels boskap. Men faraos hjärta förblev hårt och han släppte inte folket.

Den sjätte plågan – bölder

⁸Herren sade till Mose och Aron: ”Ta händerna fulla med sot ur smältugnen. Mose ska kasta upp det mot himlen inför faraos ögon. ⁹ Det ska bli ett damm över hela Egyptens land, och det ska bli bölder som slår ut med blåsor på människor och boskap i hela Egypten.” ¹⁰ Då tog de sot ur smältugnen och trädde fram inför farao. Mose kastade upp sotet mot himlen, och bölder slog ut med blåsor på människor och boskap.

¹¹ Och spåmännen kunde inte träda fram inför Mose för böldernas skull, för det var bölder på dem och på alla egyptier. ¹² Men Herren gjorde faraos hjärta hårt så att han inte lyssnade på dem, precis som Herren hade sagt till Mose.

Den sjunde plågan – hagel

¹³ Därefter sade Herren till Mose: ”Stig upp tidigt på morgonen, träd fram inför farao och säg till honom: Så säger Herren, hebreernas Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig. ¹⁴ Annars ska jag den här gången sända alla mina plågor över dig själv, dina tjänare och ditt folk, så att du förstår att ingen är som jag på hela jorden. ¹⁵ För nu var jag nära att räcka ut min hand och slå dig och ditt folk med pest för att utrota dig från jorden. ¹⁶ Men just därför lät jag dig uppstå*, för att visa dig min makt och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden.

¹⁷ Om du fortsätter att lägga hinder i vägen för mitt folk och inte släpper dem, ¹⁸ se, då ska jag i morgon vid den här tiden sända ett hagel så tungt att inget liknande har hänt i Egypten från den dag det grundades ända tills nu. ¹⁹ Sänd därför ut folk och hämta in din boskap och allt annat du har ute på marken, för alla människor och all boskap som är ute på marken och inte har kommit under tak kommer att träffas av haglet och dödas.”

²⁰ Den av faraos tjänare som fruktade Herrens ord lät sina slavar och sin boskap söka skydd i husen, ²¹ men den som inte brydde sig om Herrens ord lät sina slavar och sin boskap bli kvar ute på marken.

²²Herren sade till Mose: ”Lyft din hand mot himlen, så ska det falla hagel över hela Egypten, över människor och boskap och markens alla växter i Egyptens land.” ²³ Då räckte Mose upp sin stav mot himlen, och Herren lät det dundra och hagla och eld* slog ner mot jorden.

Så sände Herren hagel över Egyptens land. ²⁴ Och det haglade och eld gick fram och tillbaka bland hagelskurarna. Haglet var så tungt att inget liknande hade hänt i hela Egyptens land sedan den tid då det blev befolkat. ²⁵ I hela Egypten slog haglet ner allt som fanns på marken, både människor och djur. Det slog också ner markens alla växter och bröt sönder markens alla träd. ²⁶ Endast i landet Goshen, där Israels barn bodde, haglade det inte.

²⁷ Då sände farao bud efter Mose och Aron och sade till dem: ”Den här gången har jag syndat. Det är Herren som är rättfärdig, och jag och mitt folk har gjort orätt. ²⁸ Be till Herren, det är nog med Guds dunder och hagel. Jag ska släppa er, ni behöver inte bli kvar längre.” ²⁹ Mose svarade honom: ”När jag kommer ut ur staden ska jag sträcka mina händer mot Herren. Då ska dundret upphöra och haglet sluta, för att du ska inse att landet tillhör Herren. ³⁰ Men jag vet att du och dina tjänare ännu inte fruktar Herren Gud.” ³¹ Det var lin och korn som slogs ner, för kornet hade gått i ax* och linet stod i knopp. ³² Men vetet och spältvetet* slogs inte ner, eftersom de mognar senare.

³³ Sedan lämnade Mose farao och gick ut ur staden, och han räckte ut sina händer mot Herren. Då upphörde dundret och haglet, och regnet slutade strömma ner över jorden. ³⁴ Men när farao såg att regnet och haglet och dundret hade slutat, fortsatte han i sin synd och förhärdade sitt hjärta, både han och hans tjänare. ³⁵ Faraos hjärta förblev hårt och han släppte inte Israels barn, precis som Herren hade sagt genom Mose.